Låtsassemester.

Efter en fantastisk helg  med magont av skratt med massa vackra tjejer kom en ordentlig förkylning. Trots detta och Lars sjukskrivning på grund av en bränd hand (hemskt chockerande kväll, natt & dag) så känns det som att vi har haft en liten låtsassemester tillsammans. Många timmar spenderade nedbäddade men också semelfika och mysiga promenader som påminner mig om att det är ganska trevligt att bo i denna vackra stad (bortsett från T-centralen i rusningstrafik, pendlingsavstånd och skogsbrist).

   Trivs ju också fantastiskt bra i skolan då jag får högskolepoäng när jag åker skidor, springer intervaller och vet varför jag ska skippa LCHF. Det är spännande att vara med i en nystartad församling och att se hur ungdomar vill veta mer om Jesus. Jag är tacksam.

Frisyrfest.

Hej hopp! Snart rycker det. Mitt himla hår. Har väl sett snarlik ut i fem år nu, kanske en lugg ibland. Nu sa det av en 10 cm minst asså! När det närmar sig börjar jag alltid drömma mardrömmar om klippningen. Inattklippte jag ena sidan själv och sedan skulle mamma hjälpa mig med resten. Jag ba "klipp lika långt nu mamma.", hon ba "Jaja.". Och så klippte hon kort som en pottfrisyr. Vaknade kallsvettig typ...
Såhär tänker jag mig typ i alla fall. Tack kära Pinterest! Har letat ferbrilt (lärde mig just att det inte heter förbrilt) efter ett lockigt hår, lite längre än till axlarna. Vad tror ni?

Så ser en denna och ba "nej"..

"Vad snäll du är!"

På väg till affären för att handla det vanliga. Mjölk, fil, ägg och sånt. Inte så långt från vår lägenhet sitter, låt oss kalla henne Maria, ensam med sin pappersmugg. Jag säger hej som vanligt och stannar denna gången och pratar som jag ibland gör. Vi försöker kommunicera med varandra i en blandning av rumänska, svenska, kroppsspråk och google translate. Idag fryser hon, det är -1 grad. Hon verkar inte vilja ha ett par vantar men undrar om jag kan köpa en kaffe med socker. Jag säger att jag snart kommer tillbaka.
     Jag handlar först min mat innan jag går tillbaka med min påse, en varm kaffe och två sockerbitar balanserande på locket, hon ler tacksamt när hon ser mig. Jag ger henne en tjuga den här gången och avslutar med "Vi ses Maria!". Jag vänder mig sedan om för att gå hemåt. En kvinna som går ner för trappen ser "min goda gärning" och utbrister "Vad snäll du är!", mycket förvånat.

Detta gör mig ledsen. Att människor inte förväntar sig något gott från andra. Att det var som om hon aldrig sett något liknande! I alla fall inte mot en sån där tiggare... Kvinnan menade såklart bara gott med sin kommentar men jag önskar att det inte skulle varit med förvåning. Kan det inte få bli något naturligt att när vi ser oss omkring så ger någon en kaffe, en halsduk eller en peng till någon som behöver det bättre? Skriver detta som en påminnelse till mg själv också. Låt oss göra detta, du och jag.

Älska din nästa som dig själv.